Jag har haft problem med sömn så länge jag kan minnas. Är så rädd att det är det Pixie har ärvt. Ännu ett dygn där hon Max sover 10 timmar inklusive middagsluren som ofta är 1,5 h. Låter ju inte så lite men hon är extremt trött. Det märks att hon behöver mer. Hon vaknar ju dessutom alltid en eller ett par ggr varje natt.
Oftast för att komma till vår säng, vilket hon gärna får fortsätta med.
Det är verkligen så mysigt att jag inte ens bryr mig att jag blir väckt och inte kan somna om. Det är så avslappnande och ligga å titta på hennes lugna lilla ansikte, rufsiga hår och plutiga mun. Hon andas så fridfullt och vill gärna lägga en arm på oss var mig och Pelle.
Älskar henne så ofattbart mycket.
Hoppas ändå vi får fason på sömnen. Kanske sluta vila middag. Kanske ändra läggningsrutinen lite. Kanske bli lite strängare. Jättesvårt.

Pixie älskar sin iPad så mycket. Alldeles för mycket. Vi har låtit henne haft den så mycket att hon inte längre vill umgås med oss. Har försökt äta frukost ihop med henne tre dagar nu men hon vägrar äta utan att titta. Så nu är det avvänjning.
Helt bedrövligt att hon vill titta på dessa "ägg" (dvs folk som lagt ut videos när de öppnar kinderägg) hellre än att leka med sina föräldrar.

Allvarlig och morgontrött

Skulle äta vegetariskt och aldrig mer köpa kläder gjorda av barnarbetare. Idag åt jag pasta med bacon och gorgonzola och köpte mina nya favvotights på hm. Lite dåligt samvete men också extremt nöjd.

Kanske är min sista vecka på jobbet, åtminstone på ett bra tag.
A-kassans totalt galna regler tvingar mig att sluta jobba. De har på riktgt skickat ett brev till mig om att jag strax måste vara helt arbetslös eftersom deltidsdagarna är slut. Brevet innehöll också en varning om att vissa försökt kringå reglerna och alltså arbetat en dag men redovisat på en annan vecka, för att slippa säga upp sig, och att detta är ett lagbrott.
Jag har redan haft veckor då jag jobbat trots att jag skulle tjänat på att va hemma. Men man vill ju ställa upp och inte förlora den enda kontakt med arbetsmarknaden man har.
Nu har jag dock nått vägs ände, lägligt nog i samband med föräldraledigheten. Känns rätt gött.
Allt hoppa in i sista minut, alltid va tillgänglig, de usla arbetstiderna och korta arbetspassen, låga lönen och osäkerheten är inget jag kommer sakna. Att mina sju år som vikarie i karlstad kommun tagit mig ingenstans gör uppbrottet ännu lättare. Kommer ju fortfarande ha kontakt med alla fina arbetskamrater.
Kollegorna på Karmgatan är jobbets styrka.
Kommer säkerligen hamna i någon åtgärd förr eller senare och då får jag ju ett jobb.
Examen, arbeta, ta extrakurser, göra idellt arbete, ta på sig godmanskap verkar inte va rätt väg, så nu förlitar jag mig på placeringsgudarna.

Har så svårt för det här med frivilligheten i godmanskapet. Upplever inte att jag har huvudmannens samtycke i vissa fall. Vill absolut inte ta ifrån någon sin rätt att göra vad den vill, men samtidigt blir det helt galet när jag står som godman men inte får liv att göra nåt och personen inte fattar de beslut jag skulle gjort.
Ångrar lite att jag tagit på mig dessa uppdrag faktiskt.
Skulle vara skönt att bara vara föräkdraledig och inte ha allt detta att pyssla med. Är ofattbart mycket mer än man tror för obefintligt med pengar.

Pelle har köpt snarkplåster. Jag tänkte att det kunde göra min sömn mindre störd. Men icke. Te timmar denna natt också.
Väldigt behagligt att slippa snarkningarna ändå, så tummen upp för snarkplåster.
När jag ligger vaken såhär får jag så mycket tankar om allt. Tex att jag vill adoptera den här sötnosen från djurskyddet i Karlstad

Så jävla gullig pingvinkatt!
Annars tänker jag en del på det här med att barnet ska ha någon utvecklingsstörning eller få en hjärnskada. Hur jag kommer reagera, varför alla jag pratat med gjort kubtest utom vi, om jag kommer orka med ett autistiskt barn, om jag kommer skämmas om barnet har funktionsnedsättning. Principen om att alla har lika mycket rätt att leva och att det vore deppigt om vi börja sortera ut folk är en sak, men rädslan över att få ett autistiskt barn som kräver massvis men inte ger så mycket tillbsks av det man vill ha , är en annan.
Jag ser det på jobbet. Trots all kunskap och förståelse om funktionsnedsättningar, så längtar man efter något som personen aldrig kan ge på det sättet man vill.
Blir så förvånad ändå att så många gör kub. Känner de att de skulle kunna fatta ett beslut och ta bort ett barn av anledningen att risken är stor för vissa sjukdomar? För mig vore det omöjligt. Ändå kan jag ligga här sömnlös av rädslan att få ett barn med grav autism.

Idag har Pixie trotsat från morgon till kväll. Psykiskt helt slut både jag och Pelle.
Hon har förstört en byrå, Pelles GTA, ett glas och ett sällskapsspel. Utöver det skrikit efter godis och banan pch mjölk som en bortskämd liten skit.
Att hon är obeskrivligt kramig och teaterapig emellanåt gör det hela uthärdligt, men ibland får både jag och Pelle lite panik.
Ibland vore det så gött å få ligga sked i soffan och kolla på doctor who i lugn och ro.
Hon har varit förkyld hur länge som helst och är i en period då hon helt plötsligt förstår allt och reagerar mycket mer. Jobbigt att ständigt brottas med vill/vill inte, både för barnet och föräldrarna.
Hos barnmorskan (som idag var ännu en annan) var allt som det skulle. Stor livmoder, jämna hjärtslag på barnet och lågt blodtryck på mig.
Märker dock hur konstig hormoner och sömnlöshet gör mig. Skulle ta blodprov på labb innan, och jag som aldrig är rädd, fick en överväldigande känsla av att jag ville dra undan armen och gråta.
Än har jag dock inte tappat greppet helt och kunde hålla tillbaka.

Snälla tomten ge mig denna svindyra tapet och ett hus med fina rum att tapetsera. Inget större problem att bli fyra plus katt i en tvåa, men drömmen om ett läs- och pysselrum till bara mig med en underbar fåtölj med fotpall, fina små saker att titta på och en lurvig matta utan bananklet på, finns allid där.
Utanför mitt läs- och pysselrum leker mina två sympatiska barn och babblar med sina underbara barnröster.

Sömnlösheten är vidrig. Ännu en tråkig vakennatt med medföljande dödstrött dag sedan.
Försöker göra något produktivt av de vakna timmarna, typ planera min uppsats, tänka över mitt godmanskap, klura på tatueringsmotiv och på namn till bebisen.
De sista två lite skojigare uppdrag, så de tar mest plats.
Pelle gav mig en tavla som Elin på Fisheye Ink ritat ihop med en betald tatueringstid i april. Finaste julklappen någonsin. Tänker på det hela tiden. Finare blir det inte.
Sin grymma fantasi när det kommer till gåvor har dock inte varit till nytta i namnvalet för babyn. Pixie var ju Pelles idé och även om vi har tusen förslag till denna person, så har det varit supersvårt att bestämma sig.
För mig står fortfarande Jojje högst på listan. Det hade jag högt när jag väntade Pixie redan.
Vi har luftat namnet med släkt och vänner och det föll inte väl ut. Fult, är signalerna vi fått från omgivningen.
Louie är med på listan också, igår dök Niel upp i mitt huvud och sedan har vi ett par till vi kan tänka oss.
Man ska ju inte bry sig vad folk tycker har jag hört, men svårt när det varit så trevligt att höra så ofta att Pixie är ett fint namn.
Jag tycker iaf att Jojje känns som mitt barn när jag hör namnet.
Hoppas du mår bra där inne. Nu ska jag pallra mig till gripen, för att bl.a lyssna på Jojjes hjärtslag, hoppas jag.