Har så svårt för det här med frivilligheten i godmanskapet. Upplever inte att jag har huvudmannens samtycke i vissa fall. Vill absolut inte ta ifrån någon sin rätt att göra vad den vill, men samtidigt blir det helt galet när jag står som godman men inte får liv att göra nåt och personen inte fattar de beslut jag skulle gjort.
Ångrar lite att jag tagit på mig dessa uppdrag faktiskt.
Skulle vara skönt att bara vara föräkdraledig och inte ha allt detta att pyssla med. Är ofattbart mycket mer än man tror för obefintligt med pengar.

Pelle har köpt snarkplåster. Jag tänkte att det kunde göra min sömn mindre störd. Men icke. Te timmar denna natt också.
Väldigt behagligt att slippa snarkningarna ändå, så tummen upp för snarkplåster.
När jag ligger vaken såhär får jag så mycket tankar om allt. Tex att jag vill adoptera den här sötnosen från djurskyddet i Karlstad

Så jävla gullig pingvinkatt!
Annars tänker jag en del på det här med att barnet ska ha någon utvecklingsstörning eller få en hjärnskada. Hur jag kommer reagera, varför alla jag pratat med gjort kubtest utom vi, om jag kommer orka med ett autistiskt barn, om jag kommer skämmas om barnet har funktionsnedsättning. Principen om att alla har lika mycket rätt att leva och att det vore deppigt om vi börja sortera ut folk är en sak, men rädslan över att få ett autistiskt barn som kräver massvis men inte ger så mycket tillbsks av det man vill ha , är en annan.
Jag ser det på jobbet. Trots all kunskap och förståelse om funktionsnedsättningar, så längtar man efter något som personen aldrig kan ge på det sättet man vill.
Blir så förvånad ändå att så många gör kub. Känner de att de skulle kunna fatta ett beslut och ta bort ett barn av anledningen att risken är stor för vissa sjukdomar? För mig vore det omöjligt. Ändå kan jag ligga här sömnlös av rädslan att få ett barn med grav autism.